En tematisk diskussion med akademiker Juha Leiviskä

 Arbete: kreativitet, planering och förändring

HS: Musik är mycket viktigt för er och också er arkitektur har ofta liknats med musik. Malcolm Quantrill (2001) till och med jämförde ert sätt att arbeta med komponering av musik – variering av ett visst tema – och påpekar att det i Leiviskäs arbeten förekommer repetitioner och variationer, men utan att dessa någonsin leder till ett monotont resultat. Är musik källan till din kreativitet eller är din utgångspunkt snarare visuell, intellektuell eller matematisk?

JL: När man tänker på sättet att uppleva ett konstverk, är musiken och arkitekturen enligt mig de konstformer som ligger närmast varandra. I bägge är tid och rörelse centrala komponenter. Musik och arkitektur upplevs som processer, rumsserier (eller sekvenser) där man rör sig från ett rum till ett annat. Vilka förnimmelser som väcks när man tar sig från ett rum till ett annat, påverkas starkt ur vilket rum man kommit ifrån tidigare och vilket det följande rummet man rör sig till är. Övergångar, knutpunkter, modulationer och sammansmältning med omgivningen är centrala faktorer. Både rymd- och tidsmässig kontinuerligtet och samhörighet bör uppnås, även i förhållande till historia och tradition. Var konstform är självständig, med sina egna handlingssätt och utgångspunkter. I mitt arbete är utgångspunkten arkitektonisk.
 
HS: Vallgård biblioteks och ”kvartershusets” planeringsprocess var rätt så lång (1984-1991) och i den ursprungliga planen ingick biblioteket och daghemmet, men tanken om bostadsutrymmena lades till först senare. Kan du berätta om detta planeringsarbete och speciellt om hur du inledde planeringen av dessa utrymmen? Biblioteket och daghemmet sätter båda sina speciella krav på planeringen. 

JL: Bibliotekets och daghemmets planering var delat i perioder, i början övervägdes t.ex. olika alternativ av placering för byggnadskomplexet på området, även utanför den nuvarande tomten. Planeringen hade ett långt uppehåll emellanåt och den själva intensiva planeringen räckte från den valda utgångspunkten i cirka två år. Bostadsbyggnaden har varit en väsentlig del av helheten ända sedan början. Det var meningen att reparera och restaurera två ursprungliga byggnaderna. Tyvärr dröjde beslutet i 10 år i diverse förvaltningsnämder och de värdefulla byggnaderna han ruttna. De måste rivas och det slutliga beslutet var att bygga ett nytt radhus, som blev färdigt år 2004. "Radhuset som vi har planerat på platsen strävar efter den ursprungliga miljöns intensiva rumslösning och atmosfär" (Arkkitehti 3/2004.) Bibliotekets och daghemmets planering (1984-91) hade samma målsättning.

HS: Vad betyder kvartershuset och Vallgårds bibliotek för din produktion? Finns det något i bibliotekets arkitektur som är speciellt viktigt eller centralt i ditt jobb?

JL: Betydelsefullt p.g.a. att det är det ända biblioteket och daghemet som jag har planerat och även genomfört. (I mina tävlingsbud finns det med bibliotek och daghem.) Speciellt glad är jag över att ha samtidigt lyckats skapa rum och en omgivning, som präglas av "anspråkslös monumentalism", som även är intim och samtidigt värdefull. Jag har fått den uppfattningen att människorna trivs där.

HS: Drygt 20 år efter att byggnaden blev klar önskade biblioteket att foajén och serviceområdet skulle förnyas. Under den tiden hade biblioteksverksamheten förändrats drastiskt. De centrala förädringarna var datorerna som hade blivit allmännare och de nya ämnesformaten. Dessutom har de finländska biblioteken på 2000-talet sökt efter en ny image eller identitet: i stället för tysta celler vill man erbjuda en trivsam miljö som påminner om ett vardagsrum. På biblioteket var vi en aning tveksamma hur du skulle förhålla dig till dessa önskemål om att göra stora förändringar till den ursprungliga bibliotekssalen. 

JL: Det viktigaste är att de utrymmen vi planerat behålls levande och tjänar sin avsikt väl. Det är extremt viktigt att vi förfar på samma sätt som i detta fall: vi tar kontakt med de ursprungliga planerarna, huruvida de ännu är vid liv och vid någorlunda förstånd. Då är det helt möjligt att vi på samma gång får en bättre funktionalitet och bättre arkitektonisk kvalitet. Ett sådant planeringsarbete är utmanande och det är just det som kräver en stor inlevelseförmåga av arkitekten - särskilt då den ursprungliga arkitekten inte längre är tillgänglig.

HS: Bibliotekets förändringsarbete väcker också en del filosofiska frågor om arkitektur och byggnadens identitet. Identitet är ett intressant begrepp, för i vissa fall behålls identiteten fastän en stor förändringar sker - medan ibland förstörs identiteten av den minsta förändringen. Följaktligen är en målning ett unikt konstverk, som man inte kan förändra i efterhand, emedan en roman tillåter särskilt mycket förändringar: en roman kan t.ex. översättas till ett annat språk eller anpassas för ett skådespel. Hur mycket förändringar kan man göra på en byggnad så att dess identitet inte förändras? Byggnader är likt målningar unika objekt, men - i motsats till målningar - kan byggnader målas om och brädorna kan bytas gång efter gång.

JL: "Funktionalitet" och "nytta" är komponenter i arkitektur. Arkitekturen kommer att leva som en del i människornas dagliga omgiving och höja dess estetiska kvalitet. Förändringar är ofta nödvändiga, men att bevara identiteten är vikigt. Det finns många fina exempel på att t.o.m. en förändring i en byggnads bruksändamål har betydligt stärkt dess identitet, dess roll och dess betydelse i sin omnejd. (Jfr. Tavastehus klädfabrik, Tampellas och Finlaysons gamla fabriksbyggnader i Tammerfors, Skatuddens lågsstadieskola i Helsingfors.) Byggnader är således inga objekt i samma bemärkelse som målningar. Vårt egna planeringsarbete, Harju välsignelsekapell i S:t Michel, är ett exempel på en gammal och värdefull byggnad som måste tjäna sitt syfte och behålla sin identitet fastän stora förändringar sker. Planeringen och restaureringen av Vallgårds bibliotek hör till denna kategori.  


HS: Kan man tänka sig, att det arkitektoniska värdet i vissa fall skulle direkt stiga genom radikala förändringar - och om det är så, var går då gränsen? Jag tänker nu på sådana fall som "Tempio Malastestiana" som ligger i Rimini och var ursprungligen ett gotiskt kapell, men blev arkitektoniskt signifikant genom renessansskalet av Albert. Å andra sidan förhåller jag mig en aningen reserverat till historiska fasader, vilka byggdes till gamla italienska kyrkor i slutet av 1800-talet. Ju närmare vår tid vi kommer, desto hetsigare blir åsikterna: det blev ett stort rabalder om förslaget att byta yttermaterialet i Finlandia-huset som planerades av Alvar Aalto. Till slut pratade man just inte alls om det, att marmor inte tål de nordliga temperaturförändringarna. 

 JL: Jag nämde ovan att det arkitektoniska värdet kan öka genom en förändring. Detta är dock tyvärr mycket sällsynt. De som använder och äger byggnaderna prutar ofta i planeringskedet med hänvisning till priset. När det krävs en förändring i funktionaliteten hos en arkitektoniskt värdefull byggnad eller miljö bör de göras så att den ursprungliga delen bibehålls självständig och helst dominerar helheten. Vid ett nybygge finns det i alla omständigheter samma utmaning oberoende om man bygger i den fria naturen eller i en bebyggd omgivning. Den befintliga omnejdens komponenter utgör utgångspunkten. Genom att bygga nytt måste vi kunna förbättra utgångsskedet annars är vi inte lämpliga för detta jobb. När vi anknyter det gamla med det nya måste vi få till stånd en samhörighet, inte en sammansmältning, utan en aktiv dialog. Att vara tillsammans, men självständigt och respektera och stöda varandra.

Grunden: rötter, tradition och historia

HS: Du har sagt att arkitekturen måste växa ur omgivningen och att arkitekten skall stå på en stadig grund och hålla sig till sina rötter. (Quantrill 2001, s. 7.) Detta kan man förstå som en hänvisning till finskhet och den finländska arkitekturens tradition. Det finns en vana att dra en linje: (holländsk tidig modernism), Alvar Aalto, Reima Pietilä, Juha Leiviskä.

JL: Oftast säter man lokal (nationell) och internationell emot varandra. Det frågas: vad representerar du? För att vårt arbete skall ha internationell betydelse, måste det också vara lokalt betydelsefullt. Det måste vara en naturlig del av vår hemtrevliga omgivning och dess tradition. För mitt eget arbete har jag fått impulser från historien, både från Finland och annanstans. Den absolut viktigaste lärdomen för en som vill bli arkitekt är att förstå hur den gamla nationsenliga arkitekturen överallt i världen, med dess skala och sätt slår rot i landskapet och istället för att smälta bildar en aktiv dialog. 

För mig är den europeiska, speciellt den nordiska, arkitekturens moderna tradition nära mitt hjärta. Finska arkitekter som hör till denna kategori är bl.a. Lars Sonck, Selim A. Lindqvist, Eliel Saarinen, Armas Lindgren, Viivi Lönn, Erik Bryggman, Alvar Aalto, Hilding Ekelund, Aulis Blomstedt, Reima Pietilä, Aarno Ruusuvuori samt min egen kurskamrat Erkki Elomaa (1936 - 89, bl.a. Träskända kyrka). 

Mitt arbete har påverkats betydligt av gammalkristen och bysantisk arkitektur, Sydtysklands, Österrikets och Bööms senbarock, Japans historiska bostads- och tempelarkitektur samt den gamla europeiska stadskulturen, så som den visar sig i t.ex. Italien eller Central-Europa. 

HS: Det att arkitekturen måste växa fram ur jorden kan också förstås som ett konkret argument, att arkitekten måste börja planeringsarbetet genom att analysera omgivningen. Frampton och Quantrill betonar båda denna aspekt och anmärker, att terrängens rytmik eller platsens omständigheter avgör Leiviskäs sätt att närma sig. (Frampton 1999, s. 19, Quantrill 2001, s. 15.). Därför skulle man kunna tänka sig att planeringen av Vallgårds bibliotek började med stadsdelens särdrag: i början på 1900-talet byggda Vallgård är idag en del av stamstaden, men befinner sig på dess utkant. Samtidigt påverkades planeringen säkert t.ex. av den bergiga tomten och jordens form.

JL: Allt detta stämmer någorlunda.

 
HS: Den finländska kulturen anses ung och om arkitekturen pratas det ofta som om den börjat med Eliel Saarinen och nationalromantiken - och också då förflyttar man sig snabbt till nationens stolthets tema: den finländska modernismen och framför allt Alvar Aalto. Modernism i sin tur ses som en kapning av bandet till det förflutna och som en ny början. Hur förhåller du dig till en sådan förnekan och nedsättan av historien?

JL: Den finländska kulturen är inte ung eller fattig. Den ofantligt vackert uppbyggda omgivningen och kulturvyn i den ursprungliga landsbygden har till mestadels förstörts. Det finns bara delar kvar i periferin eller i uteluftsmuseér. Vi måste endast lagra historien i våra minnen och hämta därifrån stoff till vårt egna kreativa arbete. Dumbomar, med andra ord många av dagens "stjärnarkitekter" föreställer sig att banden till det förflutna skall (eller kan) kapas så där bara. Om vi vill föra utvecklingen vidare och att vårt arbete skulle ha betydelse för framtiden, måste vi ha starka band till traditionen.

HS: Musiken som kan jämföras med din arkitektur är skapad av b.la. Mozart, Haydn och Schubert, av vilka ingen hör till den modernistiska traditionen, utan alla är kompositörer från 1700-talets slut.

JL: Mina arbeten utgår från den europeiska och speciellt den nordiska moderna traditionen redan från 1700-talet. Den moderna arkitekturens giganter, speciellt Le Corbusier, är ganska kontroversiella fall: deras arbeten hör utomordentligt till traditionen som berikar och föryar den, fastän de inte själva medger det. Deras teoretiska avhandlingar och ouppfyllda stadsvisioner (t.ex. plan Voisin) har varit destruktiva för miljöeffekten: Europas förstäder och hela Sovjetunionens oerhörda förortar har grundats på dessa visioner!
...ja men frågan relaterar sig alltså till musiken! Utgångspunkter och förebilder för den moderna musiken hittas rikligt i den så kallade gamla musiken. Mozart, Beethoven, Schubert, Bach samt många andra barockkompositörer medräknat. De finaste nutida kompositörerna, som i Kaija Saariahos arbeten, hör jag ett kompakt och ett naturligt samband till traditionen. Knappast förnekar de detta. Jag skulle för min del förbjuda ordet "modernism" att användas. Det gör det stelt eller snarare direkt dödar den nya konstens levande fenomen.


Element: ljus, färg och form

HS: Du har ofta blivit kallad "ljusets mästare" och analysen av dina byggnader verkar alltid sluta med betydelsen av ljus (snarare än form). På detta sätt behahdlar t.ex. Frampton "bakåtsträvande" bibliotek närmast ur den synvinkeln, hur bra den passar i terrängen - men nämner till sist, att Leiviskäs talang att bemästra ljus här når sin topp (t.o.m. jämfört med kyrkobyggnader) (Frampton 1999, s.21). Hur skulle du själv beteckna ljusets bemärkelse och dess symbolik i Vallgårds bibliotek och i dina andra arbeten? I arkitekturen - från de medeltida kyrkornas mystiska mörker till de moderna kyrkornas ljus - har ljuset varit en symbol för det "heliga" och en övergång till det heliga området. Detta framhäver hur stark emotionell verkan ljuset har. Är ljuset bara ett arbetsredskap för dig - eller ett objekt av intelektuell eller emotionell lust? 

JL: Ljus, speciellt dagsljuset är ett viktigt material för arkitekturen: utan ljus och skugga finns ingen arkitektur. I detta syfte är ljuset ett redskap. Genom belysningslösningar kan man t.ex. visa att nu förflyttar vi oss till "ett heligt område". Ljus är för mig både ett arbetsredskap och ett "objekt av emotionell lust".

HS: Ljus är ett centralt tema också inom målarkonsten och när man pratar om ljus inom målarkonsten tänker man först på impressionismen. Det är då ingen överraskning att Quantrill är beredd att kalla dig för en impressionist. (2001, s.21) Min sinnesbild är igen den motsatta: impressionisterna försöker fånga stunden och ljuset på en duk, men t.ex. Vallgård biblioteks fysiska utrymme är skapad till att släppa ljuset fritt. Hur anser du själv dessa jämförelser till andra konstformer och läror?

JL: Dessa konsthistoriker vill indela oss i olika kategorier (i synnerhet då de inte har känning till saken). I vilket fall som helst är det inte så obekvämt att bli satt i samma låda som impressionisterna. I Vallgård har, som du sa, "utrymmet skapats till att släppa ljuset fritt". Å andra sidan, det fria ljuset skapar detta utrymme. 

HS: Arkitekturen och målarkonsten har vissa gemensamma kontaktytor. I båda är ljuset en central faktor, liksom också formen. Därtill kommer färgen! I målarkonsten har man tänkt att de i viss mån är motsatta begrepp: under renesanssen i Venedig föddes ett sätt att måla (form) med färg, medan artister från Florens förlitade sig på ritningar för att framhäva former. Quantrill å sin sida påpekar, att för Leiviskä verkar det som om hans utgångspunkt för planeringen befinner sig i tidig modern minimalism, vilken berikas med en lek av ljus och skugga - "chiaroscurons skugga" (2001, s. 13.). Detta får mig att tänka, att för dig räcker inte en sträng ritning, utan byggnaden måste få dess liv genom färg (igen en till ljus samhörande metafor). Men hurudan roll har då färgen?

JL: Som jag nämnde tidigare, utan ljus lever inte arkitekturen. Jag använder gärna skulpturella ingredienser, t.ex. handtag och takbalkar, och andra arkitekturiska element som skapar skuggor på uppbelysta ytor och får utrymmet att klinga m.h.a. ljus. För övrigt strävar jag efter en livligt artikulerad rumshelhet. Starka färger i dessa sammanhang skulle skapa problem. De skulle förstöra det som uppnås av en variation av ljus och skugga.

HS: När man pratar om målarkonsten kan man ännu nämna, att i samband med ombyggnadsarbetet placerar Helsingfors Stads Konstmuseum tre stora verka av Jukka Mäkelä i biblioteket. Före dessa verk inskaffades, föreställde jag mig, att bara väggytor hörde till den ursprungliga planen. Så var saken tydligen inte, utan verkan hade bara inte inskaffats. Förslaget till att skaffa verken kom från din sida. Du har också en klar vision om vilka verk som passar i biblioteket. Vad skulle du vilja säga om detta?

JL: Färg till mina verk kommer från människorna som lever i dem samt konstverken, vars roll togs redan i tidigt skede i beaktande. Detta hus var då redan färdigt när den dåvarande chefen för Helsingfors Stads Konstmuseum (17 år sedan) tog upp ämnet till diskussion. Saken tyvärr förföll. Nu har det hittats tre jätte fina verk av Jukka Mäkelä, vilka talar samma språk med inre ytornas mjuka ljus och variation av skuggor. Vi var mycket lyckliga när vi hittade dessa verk! Vi vill ha fler av dem om möjligt.

Utrymmet: vertikal, horisontell och inringande

HS: Det största intrycket på mig i Vallgårds bibliotek gjorde: utrymmets höjd, höjdens dramatiska variation och utrymmets plasticitet - och det att bibliotekets utrymme är mycket större och högre än man kunde ana från utsidan. I bibliotekets ombyggnadsarbete har man strävat till att lyfta fram aulans kontinuerliga utrymme, vars höjdvariationer gör det mycket speciellt. Dessa dimensioner av utrymmet framhävs inte ofta när man pratar om arkitektur. De tycks bli i skuggan av ljusets behandling och utrymmets skyddande funktion. 

JL: Som du nämde, utrymmets höjdvariationer, det låga och det högas levande samspel är arkitekturens centrala medel.

HS: När man pratar om för Leiviskä typiska utrymmsanvändning vänder sig diskussionen i allmänhet till ditt sätt att planera stängda och skyddande utrymmen. Också om Vallgårds bibliotek kan man säga att utrymmet är skyddat utåt (mot gatan), men öppen inåt (mot gården). Denna samma tanke framträder i många andra av dina verk (b.la. Villa Nikamaa, Myyrmäen kirkko).

JL: Så är det.

HS: Planeringen av byggnader, så att de garanterar maximalt skydd, har naturligt långa traditioner. I Vallgård har de gamla trähusen byggs efter denna modell: den lummiga innergården är fredad från stadens buller. Traditionellt har bondgårdarna också planerats så att de är fredade och stängda för främlingar och skogens rovdjur. Frampton lyfter just fram bondgårdarnas planering som dina förebilder (Frampton 1999, s. 19). Ett hopp om skydd och ett krav om en enkel försvaran är trots allt betydligt äldre: grovt taget har de medeltida boningshusens, slottens och klostrens planering alltid följt dessa principer. I kyrkor ger en sådan bottenplanering sig utryck i - förutom försvar - ett krav att lunga ned och ett hopp om att rikta sig emot transendens. Har sådana hänvisningar som "försvar", "skydd" och "flyttning" någon relevans när man pratar om din arkitektur?

JL: Till en rik och expressiv miljö hör det öppna och det slutna, den offentliga och den privatas levande växling och samspel. Framtidens känsla är livets grundvärde. De "halvoffentliga" innergårdarna som hopsätter gamla Vallgård förbättrar livsmiljöns sociala funktionsduglighet.     

HS: En sluten modell förstås enkelt som en förberedelse mot fienden. Du har själv ändå hänvisat till detta särdrag genom att tala om ”anspråkslös monumentalism” och andra har lagt märke till intimiteten i dina byggnader – då pratar man snarare om ett skydd mot andras blickar och om lugnhet. Kunde man i detta se för oss finländare det så centrala privata idealet? Den finländska drömmen är i vissa avseenden att bo i innerstaden i ett egnahemshus omringad av en trädgård och tillbringa veckosluten på sommarstugan vid en sjöstrand.

JL: Detta syftar mera på det amerikanska idealet. Där saknas en stadskultur. Det är lika viktigt att skapa en stadsmiljö i vilken människor lär sig att kommunicera med varandra. Den europeiska stadskulturen är som bäst detta. Där samexisterar och samspelar det offentliga och det privata.

HS: Under förändringsarbetena i Vallgårds bibliotek rörde man inte vid den skyddande modellens kärna. Bibliotekets stränga och förenklade ytterskal döljer än den rika och varma interiören och hela byggnaden öppnar sig mot innergården. I inredningen strävade man dock efter en så stor öppenhet som möjligt. Bibliotekssalens främre hyllor och annan möblering har minskats och sänkts så att det bildas ett gemensamt område – piazzan, som är ett offentligt vardagsrum och ett område där man kan ordna diverse evenemang.

JL: Samtidigt har det strävats efter att behålla innerutrymmets ”stadsplan”, den ursprungliga ordningen och den ”urbana resningen”.

HS: Tack akademiker Juha Leiviskä.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Litteratur


Frampton, Kenneth 1999: ”Maan muoto, struktuuri ja valo: Juha Leiviskän arkkitehtuuri”, teoksessa Juha Leiviskä (1999)

Juha Leiviskä (1999), Suomen rakennustaiteen museo, Suomen rakennustaiteen museon monografiasarja.

Leiviskä, Juha 1999: ”Arkkitehtoninen yksinpuhelu – Omaelämäkerrallisia fragmentteja”, teoksessa Juha Leiviskä (1999)

Quantrill, Malcolm 2001: Juha Leiviskä and the Continuity of Finnish Architechture

Bildkällor

 Arno de la Chapella, Simo Rista, Rauno Träskelin, Harri Sahavirta, Antti Elomaa, piirokset Juha Leiviskä