Litteratur ger hopp: Eva Biaudets boktips
I den här serien berättar kända personer om böcker som gett dem hopp, kraft eller glädje i deras eget liv. Riksdagsledamoten Eva Biaudet diskuterade hopp och litteratur i Munksnäs bibliotek den 31.8 tillsammans med bibliotekarien och kulturjournalisten Ylva Larsdotter.
Sommaren utan män handlar om en kvinna, poetissan Mia som blivit lämnad av sin man, Boris. Boris vill ta en paus från äktenskapet. ”Pausen” har långt mörkt hår och är 20 år yngre. Mia bryter ihop och hamnar på ett mentalsjukhus. När hon blir utskriven åker hon tillbaka till småstaden som hon kommer ifrån. Där ska hon hålla en poesikurs för tonåriga flickor och umgås med sin mor som bor på ett äldreboende i staden.
Eva Biaudet tyckte väldigt mycket om att läsa Sommaren utan män. Boken ger hopp därför att det finns starka kvinnor i boken som man får lust att identifiera sig med. Att huvudpersonen i boken får stöd av andra kvinnor känns starkt och hoppingivande. Hustvedt skriver hela tiden fint. Hennes språk är inte för svårt utan bara njutbart. Bokens handling är inte kronologisk, men det är inget problem. Det är en trevlig bok att läsa och också väldigt rolig.
Eva har läst boken två gånger och tyckte den var mycket njutbar också andra gången. Första gången läste hon boken i juli 2011. Då antecknade hon i den ”Underbart bra, rekommenderar den för kvinnor 40 plus”. Nu har hon ändrat sig och rekommenderar den för kvinnor 50 plus. Hon förunnar unga människor att ha den romantiska bilden av livet, därför är det kanske bra att man inte läser boken för tidigt.
Huvudpersonens liv rasar då hon blir lämnad. Hon återvänder till hemstaden och mötet med det förflutna blir samtidigt en rörelse framåt. Hon är stark i sin förtvivlan. Hon blir inte ett offer och förminsksar inte sig själv. När mannen söker sin frihet i ”Pausen” söker hon inte upp en annan man, utan hon söker sin frihet genom att åka till sin hemstad. Där får hon sin frihet genom ett systerskap som ger henne kraft och hopp. Genom relationerna stärker hon sig själv och samlar bitar av sig själv allt från det hon var ung och på något sätt blir hon hel.
Boken närmar sig också mental hälsa, men den handlar egentligen inte om det utan om livet i allmänhet. Huvudpersonen har varit på mentalsjukhus, men hon är inte mentalt sjuk utan har haft en kris. Hon är en stark kvinna men ändå bryter hon samman då hennes man lämnar henne. Hon blir så besviken. Eva Biaudet har själv skilt sig för länge sen och tycker att det är härligt då huvudpersonen i boken är så mänsklig. Hon tänker om Boris ändå skulle ha dött, så hade hon i alla fall fått sörja. I boken finns inte så många män och bokens män är inte så trevliga, men det blir vanliga historier. Man känner att så här är det ju
Livet på äldreboendet där huvudpersonens mor bor är också fint beskrivet. De äldre kvinnorna blir sedda i boken. De är intressanta och stora personligheter. De umgås och pratar med varandra och lever ett riktigt liv. Då en av dem förs bort, blir det en stor sorg för de andra då hon inte mera kan delta i gemenskapen. Boken lyfter också upp kvinnosysslor. Det finns en hoppingivande historia om en av kvinnorna på ålderdomshemmet, en kvinna i 90-årsåldern som broderar hemliga broderier. Kvinnan har haft begränsade sätt att ge uttryck för sin konstnärlighet. Broderierna är till synes ointressanta, men de döljer bilder som tar ställning eller är erotiskt vågade. Kvinnan har inte kunnat visa broderierna för alla, men äntligen har hon i bokens huvudperson träffat en person som förstår.
Också de unga 14-åriga flickorna på poesikursen är skildrade väldigt mänskligt och med stor värme. I boken beskrivs på ett fint sätt fjortonåringarnas olika mognadsstadier och maktstrukturen mellan dem. Författaren lyckas ge de olika karaktärerna, också de elakaste, mänsklighet. Man kan känna igen sig i många av personerna. Huvudpersonen blir en slags amazon bland tonåringarna. Hon märker att det i gruppen finns en obehaglig mobbningssituation och ingriper genom att ge flickorna i uppgift att beskriva vad som hänt. De ska skriva om det som hänt genom att sätta sig in i en av de andra flickornas situation. Den som blev mobbad fick beskriva händelsen ur värstingens perspektiv. Det var en smart metod som borde användas mer.
Huvudpersonen får också en granne som har två små barn. Hon tar hand om grannen och barnen och får samtidigt känna sig själv behövd. I början tyckte hon att grannen var ett våp, men fick upptäcka att hon var stark och hade egen vilja. Bokens personer har hittat olika överlevnadsstrategier. De har hittat snälla vägar, vilket kändes lite främmande för Eva eftersom det för henne inte alltid varit naturligt att hitta någon snäll väg.
I boken finns också ett stalker-tema. Huvudpersonen får brev av en mr Nobody, men Eva kände aldrig riktigt att det är fråga om en äkta stalker, så det var inte så skrämmande. Hon tänkte att det kanske var någon som huvudpersonen träffat på sjukhuset och som ser på saker från en annan sida. Eva får själv en del underliga brev, vissa är direkt hotfulla och de är inte så intelligenta som breven i boken. De som bara hatar är sällan särskilt smarta och de är väldigt våldsamma i sitt språkbruk. Språkbruket har blivit mycket värre. Nuförtiden kan ganska vanliga människor, både kvinnor och män, som tycker annorlunda än man själv använda ett mycket fult språk. De säger sådant som Eva hade inbillat sig att inte skulle vara normalt att säga, t.ex. hotar de med primitivt sexuellt våld. Även om det är verbala vapen känns det väldigt chockerande och inte så hoppfullt. I boken blir det inte så här obehagligt utan den är styrkeingivande.
Eva skriver inte själv, fastän hon tänkt att man borde skriva dagbok. Kvinnorna finns inte i manliga politikers memoarer, vilket också är lite chockerande. Det skulle vara nödvändigt att kvinnor också skulle skriva. Kvinnor jobbar tillsammans, så kvinnorna i politiken borde kanske skriva något tillsammans. För Eva som själv varit aktiv i kvinnonätverk i politiken och valt att fokusera på en kvinnosynvinkel är det viktigt att vi får ha kvinnorum. Det är viktigt att få rätten att vara kvinna och ändå gälla lika mycket. Romaner gör kvinnor mycket synligare. Som kvinna känns det viktigt att få läsa om det kvinnliga perspektivet. Kvinnor läser böcker skrivna av både män och kvinnor, män läser böcker skrivna av män. Det är inte så underligt att män som inte har läst så mycket kvinnolitteratur har svårt att relatera till det perspektivet. Kvinnor har kanske ett bredare perspektiv.
Eva tycker att det idag när man upplever så många konflikter mellan olika livssituationer, kulturer, osv. att det är ännu mer angeläget att läsa romaner. Själv läser Eva romaner med perspektiv, sådana där man lär känna människor från olika miljöer. Till exempel Flyga drake av Khaled Hosseini öppnade en helt ny värld för Eva, inte bara människornas historier utan också hur hela det afghanska samhället ser ut. Fredspristagaren Shirin Ebadis biografi öppnade i sin tur en iransk verklighet. Författaren berättar om hur det är i Iran, om sitt liv, sin familj och relationen till sin man. Eva kommer speciellt ihåg hur författaren skrev om att iranska män är så speciella: fast författaren har en hur bra man som helst som stött hennes arbete för mänskliga rättigheter, så är det ändå hon som får köpa födelsedagspresenter och sköta barnens hobbyer. ”Vad då iranska män, jag som trott att det är så totalt annorlunda i Iran” tänkte Eva då.
Oberoende av vilken bakgrund man har är böcker en metod att relatera till sin egen frihet. Att läsa är i sig också frihet.
År 2017 fyller
Suomen Mielenterveysseura – Föreningen för mental hälsa i Finland
120 år. Ett av jubileumsårets tre teman är Litteratur ger hopp. Vid Helsingfors stadsbibliotek ordnas det jubileumsåret till ära en evenemangsturné med hopp och litteratur som teman. Under turnén berättar kända personer vilken bok som gett dem hopp och kraft. Evenemangsturnén börjar i februari och pågår hela året. Turnén besöker varje bibliotek i Helsingfors. Mer information om Litteratur ger hopp-turnén hittar du på adressen
helmet.fi/toivoa
Text: Anna-Maria Malm