Konst på Vallgårds Bibliotek

Bibliotekschef Harri Sahavirta intervjuade bildkonstnär Jukka Mäkelä

Meriloistoja, 1977, (180 x 100)
Vangittu valo, 1978, (180 x 100)
Valo liikkuu, 1980, (140 x 140)

 
Mäkelä är en av vår nutids centrala konstnärer. Hans målningar på 1970-talet var förbehållsamma, men stilen byttes på 1980-talet till en stark, rentav stormig, expressionism, till att på 1990-talet igen återgå till större luftighet och känslosamhet. Alternativt kunde man karakterisera Mäkeläs konst på 70-talet som mjuk konstruktivism, på 80-talet som jordnära expressionism och på 90-talet som mjuk, luftig, lätt och ofta som florbeklädd estetism. Enligt Mäkelä själv har hans nyare verk på 2000-talet en rikligare kulörthet och en större känsla av rum.


De verk som har ställts ut i biblioteket är från hans tidigaste epok och beskriver väl det centrala tema i hans verk från 70-talet, då han ville i sina verk kontrollera ytan eller bottnet – figurerna är placerade på ytan och tekniken i målningarna skapar ett intryck av skikt på skikt och som om de vore dubbelkonstruerade. Dessutom utstrålar verken en strävan efter optisk skärpa och ytorna framträder rentav som vibrerande. När man betraktar dessa verk, kan man enkelt tro, att Jukka Mäkelä medvetet undvek associerande former och strävade efter en dialog mellan geometrisk lagbundenhet och en mjukare oregelbunden lagbundenhet.

Ett fungerande samarbete uppstod mellan akademiker Juha Leiviskä och Jukka Mäkelä när målningarna skulle placeras och hängas upp. Då passade också bibliotekschef Harri Sahavirta på att intervjua Jukka Mäkelä!

HS: Det fysiska i din konst är det centrala och finns starkt i fokus när man diskuterar dina verk och ditt sätt att arbeta. Det centrala i dina verk på 1980-talet var det fysiska målandet och att måla stora tyger på en gång. Men å andra sidan kan du bearbeta olika teman i åratal. Du kan skissera upp dem om och om igen. Då blir de liksom en del av dig, de blir inpräntade i ditt omedvetna och du känner dem liksom uti fingerspetsarna. Själva målandet och färdigställandet av verket kan då ske till synes liksom helt av sig självt. Har du använt just denna fysiska metod i färdigställandet av också dessa verk?

JM: Det fysiska spelade också en roll i mina verk från 1970-talet. Grundmålningarna var mycket spontana, fysiska och oplanerade. Jag använde i mina verk kvartssand som har egenskapen att genom sin yta reflektera ljus alldeles på ett eget speciellt sätt.
Jag har alltid skisserat mycket, det är en väsentlig del av mitt arbetssätt. Skisserna använder jag emellertid inte då jag bearbetar målningen. Med hjälp av skisstadiet definierar jag det som jag har intresse för och de ger mig en impuls till det egentliga målandet

HS: Du har sagt, att du nu - t.ex i fråga om form och ljus – dels står åter närmare dina verk från 1970-talet än dina 1980-tals målningar och dels att du känner dig främmande för 70-talet. Hur skulle du nu beskriva dessa verk, som en längre tid varit magasinerade? Känner du åter igen dem och tycker du att de nu har hittat sin rätta plats?

JM: Jag gladde mig storligen att efter en längre tid få beskåda alla dessa verk som nu ställts ut. Juha Leiviskä kom med flera olika alternativ för placeringen och själva uthängningen var mycket underhållande. Vi kom fram till den nuvarande placeringen alldeles spontant och jag är mycket nöjd med den. Målningarna gör sig väl i detta utrymme.
År 1999 hade jag en retrospektiv utställning i Kiasma och då såg jag föregående gång mina verk från 1970-talet. Nu ser jag igen dessa målningar, som också härstammar från samma tidsperiod, här i Vallgårds bibliotek efter en väldigt lång tid. Nu när jag sett dem igen, kom jag väl ihåg dem och också själva målningssituationen och jag har ett mycket nära förhållande till dem.

HS: Dessa målningar passar väl in i biblioteket ritat av Juha Leiviskä och det är just han som valt dem. Man kan med ett ögonkast lägga märke till att både biblioteksbyggnaden och dessa målningar har en tendens av lätthet och ett uppåtsträvande. Man kunde också i dina verk och Leiviskäs arkitektur söka efter andra gemensamma drag, grundidéer ni delar på. När Altti Kuusamo bedömer dina verk, så påminner han t.ex. att de utstrålar den finländska berggrundens innersta väsen. Dina verk karakteriseras ju ofta uttryckligen som finska och att de har sitt ursprung i den karga naturen. Ungefär med liknande ord beskriver man Leiviskäs arkitektur. Hur väsentlig för dig själv upplever du finskheten och den finska naturen?

JM: Mina verk från 1970-talet föreställer mera olika finska naturfenomen som t.ex. snö, regn, vind och ljusets växlingar. Jag har alltid levat mitt i naturen och också den urbana omgivningen är natur för mig.

HS: Leiviskä är känd som ”ljusets mästare” och han utgår från musiken, musikens tema och dess upprepning och variering. Motivet i dessa av dina målningar är just ljuset (och vattnet) och man kan säga att en detalj på ett visst sätt bräder ut sig till ett fält: varje detalj ger upphov till en ny. Ser du likheter också här?

JM: Det finns likheter i vårt sätt att arbeta. Jag har alltid arbetat med en seriell teknik och varierat på samma tema. Genom tiderna har ljuset och dess växlingar spelat en stor roll i mina verk. Motiven är mestadels detaljer ur något större sammanhang.

HS: Tack skall du ha Jukka Mäkelä