Love records logo

Love Records 50 år, del 3: En kanal för den politiska sångrörelsen

I oktober 2016 hade det gått 50 år sedan Love Records grundades. Vi firar feståret med en serie artiklar om personer och fenomen som står Love Records nära på olika sätt. De två första delarna finns endast på finska.

I seriens tredje del berättar författaren Timo Kalevi Forss om Love Records och den politiska sångrörelsen.

På 1960-talet spreds radikala musikaliska strömningar och det uppstod en ny sorts musik som behövde en egen distributionskanal. De stora skivbolagen kan anses vara stela, långsamma och konservativa, också på 1960-talet. De för finländska förhållanden stora bolagen Scandia, Fazer och PSO koncentrerade sig på schlagers och annan kommersiellt lönsam underhållningsmusik medan den klassiska musiken hade sina egna kanaler. På 60-talet var det mycket ovanligt att publicera experimentell jazz, rock, folkmusik, avantgarde och politisk musik i vårt land.

Kulturen på gräsrotsnivå blev småningom så stor att tre unga män beslöt att ta saken i egna händer. Den nya musiken behövde ett eget skivbolag som inte bugade för folkets smak och som var berett att ta risker. Love Records grundades av redaktören Atte Blom (f. 1943), trumpetisten och kompositören Henrik-Otto Donner (1939-2013) och trummisen Christian Schwindt (1940-1992). Bolaget grundades i oktober 1966 på en toalett i Stengårds sjukhus i Helsingfors. Donner och Schwindt var på sjukhuset för att besöka sin vän Blom som undersöktes för misstanke om epilepsi.

Toaletten var den enda platsen på sjukhuset där man fick röka. Vid sidan av tobaksrökning förenades de tre unga männen av ett gemensamt intresse för jazz. Love Records kom att publicera rock, jazz, och schlagers, men också spelmansmusik, barnmusik och elektronisk modern musik. Redan från början var den politiska sången med, och under 70-talet blev bolaget den centrala utgivaren av den typen av musik.

Atte Blom var politiskt medveten redan innan Love Records grundades. Han växte upp i en tvåspråkig familj där den svenskspråkiga fadern hade borgerliga ideal, medan den finskspråkiga modern var dotter till en rödgardist.

– Jag har följt med politik sedan slutet av -50-talet. Min klasskamrat Erik Dannholm var tenorsaxofonist och han spelade jazz tillsammans med bl.a. Donner och Schwindt. Via Dannholm hittade jag till jazzjammen på ”Mäyräkolo” på Albertsgatan i Helsingfors, berättar Blom.

Också Henrik Otto Donner var vänsterorienterad. Däremot undvek Christian Schwindt politiken. Han var mest intresserad av musik, framför allt av jazz.

Blom var fascinerad av afroamerikansk musik vilket ledde honom till ett intresse för tredje världen. Han blev medlem i organisationen Tricont där man behandlade frågor kring tredje världen. I mitten av 1960-talet inleddes Bloms karriär som redaktör.

 En av de bärande krafterna i Tricont var Seppi (Johan) von Bonsdorff (1940-2002). Jag ledde en grupp som kallades Det andra Amerika och som studerade de afroamerikanska striderna för mänskliga rättigheter. Erik Dannholm hade en kolumn i Hufvudstadsbladet. Han frågade om också jag ville skriva i tidningen. Så började jag försörja mig som redaktör. Jag skrev mest om jazz, blues och rock.

Lappooperan inledde en ny tidsera

Tack vare sin bakgrund som redaktör var Atte Blom först informatör inom Love Records, men rollen utvidgades mycket fort också till produktionssidan. Blom rörde sig i musikerkretsarna i Helsingfors och lärde bl.a. känna kompositörerna Kari Rydman och Kaj Chydenius.

 Love hade också kontakter med 60-talets små teatersällskap. Bland mina vänner fanns Kirsti Wallasvaara, Kristiina Halkola, Kaisa Korhonen och Peter von Bagh. Ylioppilasteatteri gjorde Lapualaisooppera – Lappooperan år 1966. Dess sånger bandades in och Tammi publicerade dem som en litterär grammofonskiva berättar Atte Blom.

Sångerna från Lappooperan av Kaj Chydenius och Arvo Salo hade passat Love Records alldeles utmärkt, men det nygrundade bolaget hade ännu inte resurser för att reagera tillräckligt snabbt, för att inte tala om att publicera materialet. Bokförlaget Tammi han före.

Atte Blom försökte få med Pekka Gronow och M.A. Numminen till Love Records. De hade åren 1966-68 ett eget skivmärke kallat Eteenpäin! Men på den tiden var Love Records verksamhet ännu obetydlig.

 Jag berättade för Gronow att vi hade grundat ett skivbolag och att vi var mycket intresserade av arbetarsånger. Jag var själv vänsteraktiv och blev medlem av SKP/FKP på hösten 1969, säger Blom.

Skivbolaget Scandia publicerade åren 1969 och 1970 skivorna Työväen lauluja och Työväenlauluja 2 som samlades av Pekka Gronow.

Blom förargar sig över Loves sega start.

 Jag hade bett om att få arbetarsånger till Love av Gronow, med Scandia hann före.

Då M.A. Numminen kom till Love år 1970 flyttades också märket Eteenpäin! över. Under det namnet publicerades många politiska sånger och priset på skivorna hölls under det vanliga priset på LP-skivor. På 70-talet publicerades så gott som all politisk musik och arbetarmusik i Finland via Love.

Ett av de viktigaste verken i Loves tidiga produktion är Lautanen Guatemalan verta som publicerades år 1969. Den innehåller musik ur gatuteaterföreställningen Saaren vangit som regisserades av Kalle och Ritva Holmberg samt ur Televisioteatteris kabaré Oma som regisserades av Anu Saari och Timo Bergholm.

Atte Blom beskriver sina två roller som redaktör och skivproducent:

 Det handlade ju om den blivande KOM-teatern som på den tiden förekom under namnet Saaren vangit. Jag såg deras föreställning på festivalen Jyväskylän kesä, där jag befann mig som redaktör för Nya Pressen. Jag skrev en kritisk recension där jag framförde åsikten att den finländska donaren inte får beskyllas för orättvisorna i andra länder. De gillade inte min kritik. Under samma tider tog jag beslut inom Love som gjorde det möjligt för Kom-teatern och Agit-Prop att göra senare skivinspelningar.

Love Records ödesstunder

 År 1970 började Otto Donner jobba på Rundradion  en ödesstund för Love Records som vid det laget hade publicerat under tio skivor. Själv hade jag glidit mycket långt till vänster, politiskt sett. Christian Schwint var däremot borgerlig, säger Blom.

Av det kan man slå fast att alla Love Records politiska plattor i början av 70-talet var Atte Bloms projekt. Han fortsätter:

 Chrisse var inte intresserad av politisk musik och inte heller av en bred produktion. Love Records blev vid den här tiden offer för de stora finländska skivbolagens distributionskartell. År 1968 hade Laila Kinnunen publicerat en skiva på eget förlag. De stora skivbolagen gillade inte att intäkterna från skivan gick helt och hållet till artisten. Som en följd av detta ville Scandia och PSO inte längre distribuera skivor från andra bolag. I själva verket blev kartellen en utlösande faktor för att Love Records skulle inleda en mera professionell verksamhet. Vi började distribuera våra skivor själva och vi började utvidga vår katalog. Vi publicerade inte längre bara enskilda skivor.

Love Records publicerade skivor i allt snabbare takt och det utkom allamöjliga slags skivor – både fullträffar och fullkomliga floppar. En bärande princip var i varje fall att produktionen skulle vara mångsidig och ett alternativ till de rådande strömningarna. Atte Blom berättar:

 Schwindt ville göra en skiva åt gången. Enligt honom kunde man göra en skiva först då det hade kommit in pengar från den föregående. Jag sa till honom att det inte intresserar mig att göra endast tre skivor per år. Livet är för kort för sådant. Jag föreslog att vi skulle höja produktionsmängden, samtidigt ville jag säkerställa publiceringen av politisk musik. Vi var alltså synnerligen oeniga med Schwindt. När jag tänker på det nu efteråt inser jag att Schwindt var en idealisk partner, för han var försiktig när det gällde ekonomin. Donner däremot förstod inte skillnaden mellan brutto och netto när han såg ekonomiska siffror. Då Donner jobbade på Rundradion lät jag honom lyssna på en del demoskivor. Han producerade också en del skivor, bl.a. av Arja Saijonmaa, Pepe Willberg och Maarit.

Otto Donner återvände till Love på hösten 1974, men hans anställning på Rundradion var livsviktig för Love. Som underhållningschef på Rundradion kunde Donner på ett avgörande sätt se till att Love Records skivor, särskilt politisk sång och jazz, ofta ljöd på den enda riksomfattande radiostationen.

Det visade sig vara av stor betydelse att följa med de nya strömningarna inom musikindustrin också när det gällde publikationsformat. Atte Blom berättar:

 Åren 1968-1970 skedde en stor förändring. Jag hade skött informationen inom Love och kom allt mer att sköta produktionen. Donner och Schwindt ansåg att mina åsikter hade betydelse också inom det området. Efter att Donner hade stuckit blev jag produktionsansvarig, medan Schwindt allt mer drog sig mot den ekonomiska sidan.  Vi måste överväga om vi skulle fortsätta med Love eller inte. Det var en avgörande tid  om vi inte hade fortsatt då, hade det Love Records som vi minns aldrig uppstått. De gamla skivbolagen fortsatte sin verksamhet enligt gamla mönster. Vinylalbumen var på den tiden var något alldeles nytt. Tidigare publicerades skivorna som ep-skivor eller singlar. De stora skivbolagen publicerade skivor på samma sätt som på stenkakornas tid långt in på 1970-talet. Man gick in i studion för att göra två låtar åt gången. T.ex. är alla album av Olavi Virta samlade från gamla stenkakor. 

Love Records började använda sig av LP-formatet och under 1970-talet blev det småningom allt ovanligare att publicera EP-skivor.

Den politiska sångens guldålder

Skivorna Lenin 1870 – 1970, Kom-teaterns Porvari nukkuu huonosti och gruppen Agit-Props två första skivor var från början planerade till tydliga albumhelheter. Albumtänkandet tog allt mer plats.

 De politiska teater- och sånggrupperna kunde göra skivor tack vare Kaj Chydenius och Eero Ojanens aktivitet och stora antal kompositioner. Vi publicerade album av många politiska sånggrupper, men också soloskivor bl.a. med Kristiina Halkola, Arja Saijonmaa och Annariitta Minkkinen, säger Blom.

Kaj Chydenius anser att Love var viktig både för hans egen karriär och för den politiska sången.

 Samarbetet med Love Records var naturligt och vardagligt på 1970-talet. De publicerade allt vi någonsin hann göra och som behövdes. Det fanns också rikligt med utländskt material. Ett betydelsefullt tillägg var att vi också tog tillvara den äldre arbetarrörelsens politiska sånger, berättar Chydenius.

Love Records spelade in nya versioner av alla användbara arbetarsånger. Så kunde gammal och ny vänstersång förenas till en levande helhet.

Love Records märke Eteenpäin! publicerade också politisk sång från den övriga världen, t.ex. från Angola, Albanien Kuba och Nordkorea.

 Vi förhandlade mycket om innehållet bl.a. med Pekka Aarnio. Vi hade t.ex. en skiva som hette Kansalaisia – medborgare på vars pärm fanns bilder av donare och av borgerliga storägare. På boktryckarfirman Nova som tryckte skivpärmen upptäckte man att kommerserådet Rakel Wihuri förekom på en bild. Wihuri fick höra om saken och hotade med stämning ifall bilden skulle publiceras. Situationen löstes så att ansiktena täcktes över och skivan kunde publiceras, skrattar Atte Blom.

Kansalaisia-levyt.jpg

 Många av skivorna på märket Eteenpäin! var samlingsskivor. De bestod antingen av material som producerats billigt eller av enskilda låtar. Problemet var att det fanns så många låtar som inte hade något albumhem. Så jag samlade ihop dem till album under olika teman. Vissa av Eteenpäin!-skivorna lyckades ganska bra, tycker Atte Blom.

Eteenpain-levyt.jpg

På skivan Lakkokevät 1971 som publicerades på märket Eteenpäin! var hälften politiskt tal och hälften politisk sång. Formatet var fördomsfritt och sällsynt. Det ger en bild av Love Records filosofi. Såhär berättar Blom:

 Mitt utgångsläge var att jag inte själv var musiker. När vi beslöt oss för att fortsätta med Love Records år 1970 funderade jag över det fält där vi verkade. Jag kom till att det inte är bild utan ljud. För oss passade alltså alla ljudformer som inte var bakåtsträvande. Vi skulle inte ha publicerat Hitlers tal. Men allt slags annat ljudmaterial var välkommet. Till detta inverkade också att vi tidigare hade publicerat Erkki Salmenhaaras experimentella elektroniska musik på EP. Väsentligt i Loves strategi var också att inspelningarnas kvalitet inte var det viktiga, och inte heller om sången eller musiken var ostämda. Det viktigaste var att musiken hade substans och originalitet eller något budskap eller innehåll.

Vidsynt publiceringspolitik

Ett av de mest typiska dragen i Love Records verksamhet var den vidsynta och – med ett modernt begrepp – mångkulturella publiceringspolitíken. De tre grundarna hade alla intressen som inverkade på detta. Atte Blom tog också in musik från tredje världen. Love såg också annat än den västerländska kulturpolitiska sanningen. Bolaget publicerade bl.a. musik från frihetskamperna i Guinea-Bissau och Tanzania.

 I något skede fick jag politiskt material från Albanien i min hand. Största problemet med dubbelalbumet, som hette Marshim Partizan, var att jag aldrig fick tag på dess texter. Det var i alla fall nödvändigt att publicera det. Jag hoppades få texterna senare så att jag kunde publicerat dem som ett tillägg, minns Blom.

En av de mest exotiska skivor som Love publicerade hette Korea och kom ut på märket Eteenpäin! år 1973. Den innehåller musik från Demokratiska folkrepubliken Korea, dvs. Nordkorea. Atte Blom berättar om sina kontakter till Nordkorea, som redan på den tiden gick sin egen väg också bland de kommunistiska länderna:

 Vi hade kontakter snarare till enskilda personer än till organisationer. Jag var med i Världsungdomsfestivalen i Sofia år 1968 som domare i festivalens musiktävling. Många andra länder uppvisade tävlingsanda i stil med Eurovisionen. Själv stödde jag nordkoreanerna som gillade den gamla stilen från Stalins dagar med tre till fyra guldmedaljer och lika många silver- och bronsmedaljer. Alla kunde alltså stöda så gott som alla. Nordkoreanerna och jag höll fast vid den här principen och på det sättet fick de finländska artisterna Anki Lindqvist och Muksut medalj. Jag fick en inbjudan till Nordkorea.

Kamratsamarbetet som börjat så bra föll trots allt på nordkoreanernas mygel och Bloms blåögda villkorslöshet.

 Under festivalen hade nordkoreanerna velat få en bättre placering för sin manliga sångare, som endast fick silver. Detta gillade nordkoreanerna inte. De blev förargade och tog ingen tolk till de gemensamma mötena, vilket gjorde att ingenting gick framåt. Till slut gav de övriga länderna upp och guldmedaljen gavs åt den manliga sångaren från Nordkorea. Jag var ung och kunde inte ge efter, så jag godkände inte det hela. Inbjudan annullerades och jag miste min Korearesa. Så beskriver Blom de folkdemokratiska sederna på 60-talet. Loves Koreaplatta publicerades i alla fall i samarbete med finländska Nordkoreavänner. 

Korea-Angola.jpg

Otto Donner och Loves andliga kapital

Henrik Otto Donner funderade över Love Records ideologiska publiceringspolitik och sätt att verka i en intervju för Rundradion år 1979:

 Ett skivbolag fungerar sällan som en vanlig firma, det är ingen strumpfabrik där man bara tillverkar trikåstrumpor. Strumporna kommer till butiken, och blir sålda om de har rätta färger. När man jobbar med ett skivbolag har man att göra med kreativa mänskor. Uppgiften är att skapa en situation där kreativiteten kommer fram. I stora skivmonopol, och också i mindre, tror man ofta att själva skivan, den där svarta kakan, eller kassetten med lite band inuti, är slutresultatet. Föremålet är förstås ett redskap i den kommersiella processen, men enligt mig är den andliga egendomen den produkt vi säljer.

Donner, som också själv komponerat, arrangerat och sjungit politisk sång, ville förena de kommersiella och politiska tänkesätten. Loves ambitiösa mål var bl.a. att sprida den politiska musikens revolutionära budskap också till dem som inte redan hörde till vänsterkretsarna. 

 Musikpolitiskt är det viktigaste i vår produktion inte alls den politiska produktionen, alltså den som artikulerar sig politiskt. Mycket viktigare är att vissa kompositörer, artister och andra upphovsmän får komma fram på en bred musikalisk front, så den stora allmänheten blir medveten om dem. Som exempel kan vi ta Reijo Frank som redan länge varit en populär sångare inom arbetarrörelsen. Det är naturligtvis viktigt att dokumentera Franks arbete som politisk sångare, men det är inte viktigt att förstärka hans popularitet i arbetarrörelsen. Viktigare är att Reijo Frank blir populär utanför arbetarrörelsen. Då gör Frank ett betydelsefullt arbete ur arbetarrörelsens synvinkel, säger Donner i intervjun för Rundradion.

Det verkliga guldägget för Love Records var ändå den finländska rocken, suomirock. Skivorna av Hurriganes, Juice Leskinen, Wigwam, Tasavallan Presidentti och Rauli ”Badding” Somerjoki sålde alla mycket bra och bolaget blev en viktig riksomfattande aktör. Love, som alltid prioriterat innehåll och artist, placerade pengarna i ny produktion och fortsatte på det sättet modigt framåt. Den släpphänta ekonomin och risktagningen som gränsade till storhetsvansinne hämnade sig så småningom, men under de gyllene och eldröda åren i början av 1970-talet kunde ingenting stoppa Love Records.

Trots sitt icke-kommersiella rykte kunde man tänka riktigt kommersiellt på Love. T.o.m. på skivorna med politisk sång kunde man tänka kommersiellt. De största hittarna som Kenen joukoissa seisot?, Laulu siirtotyöläisestä och Oppimisen ylistys har bandats in med olika Love-artister på olika skivor. De här versionerna publicerades aktivt på såväl singlar som LP-skivor och kassetter. Kenen joukoissa seisot? har spelats in av Aulikki Oksanen, Kaisa Korhonen och Agit-Prop. Laulu siirtotyöläisestä är bekant i versioner med Kristiina Halkola, Kaisa Korhonen ja Kom-teatern. Oppimisen ylistys spelandes in av Agit-Prop, Kristiina Halkola och Kom-teatern. De här klassikerna inom den politiska sången är å andra sidan så starka att de numera är mera kända än sina tolkare.

Love Records betydelse för den politiska sångrörelsen är obestridlig. Utan Love hade många skivor blivit ogjorda och flera politiska artister hade varit helt okända eller enbart ett namn på pionjärlägrets eller arbetarhusets kvällsprogram. Love var stationerad i Helsingfors, men verkade i hela landet. Det var ett centrum och en förenande faktor för olika vänsterinriktningar, musiker och teaterfolk. Senare har Loves ställning märkts ännu tydligare, eftersom vår uppfattning om 1960- och 1970-talen längt baserar sig på tidens skivor, böcker och filmer. De är de bästa dokumenten från politiska tillställningar, demonstrationer och teaterföreställningar.

Text: Timo Kalevi Forss

Timo Kalevi Forss (f. 1967) är fackboksförfattare, redaktör och musiker från Helsingfors. Han har bl.a. publicerat rocklyrikantologin Alumiinikuu samt faktaböckerna Karjala edestakaisin och Napakirja. Som redaktör har Forss skrivit en mängd artiklar bl.a. i tidskrifterna Voima och Like Uutiset samt gjort program till Radio Helsinki.  År 2015 publicerade Forss boken Toverit herätkää – poliittinen laululiike Suomessa (Into Kustannus).

Översättning: Susanna Söderholm

Delarna 1 och 2 (på finska):

Love Records 50 vuotta, osa 1: Ellipsin Hannu Sinnemäki

Love Records 50 vuotta, osa 2: Levy-yhtiömies Matti Laipio muistelee